Ett sista farväl

Okej kära vänner nu ska vi försöka få rutin på detta igen. Såhär ligger det till:
 
Sedan jag var i Stockholm är mitt minne på mobilen väldigt begränsat, vilket resulterat i att jag knappt har några appar längre eftersom videor från konserterna tar i princip all plats. Snart klar med överladdningen, sen ska mobilen bara rensas. Litet minne gjorde i alla fall att jag inte hade bloggappen, så kunde inte publicera detta inlägg som skulle upp i torsdags kväll. But here you go:
 
Nu är sista simträningen simmad. Endast en tävling som återstår. Hur det känns? Sjukt vemodigt. Och ja,jag har tänkt om. Inte bara en gång, utan två, tre, tjugo gånger. Men varje gång slutar det alltid med att jag kommer fram till att jag inte längre finner samma glädje i simningen som jag en gång gjorde. Sporten kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat, men livet som tävlingssimmare är över för min del.

Men även om det känns lite, eller väldigt, vemodigt att ta farväl till livet som tävlingssimmare, känns det ändå inte SÅ illa med vetskapen om att jag till hösten ändå kommer spendera runt nio timmar i simhallen varje vecka. Skillnaden är bara att jag står på kanten i stället för att plaska i vattnet. Men även om jag inte har samma roll, kommer jag ändå få känna klorlukten, svettas i värmen, trängas på bänkarna och skrika hejarramsor i simhallar. Så det känns ändå ganska bra :)
 
 
Nu är det måndag. Helgen är över. Min sista tävling och tid som simmare är över. Jag vet inte om jag inte har fattat det än, eller om jag verkligen var redo för ett farväl, men det känns bra att ha slutat. Tävlingen gick inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade tänkt persa på i princip allt med minst en hundradel. Det gjorde jag inte. Låg en sekund över där, två sekunder över här, och elva sekunder över där igen. Sedan var jag plötsligt sex sekunder under mitt förra pers bara sådär. Jag grät, nästan.
 
Det var med ett extremt illamående, värkningar i varenda liten muskel, exrema försök till att få luft med gråten i halsen som jag tog mig upp ur bassängen efter att ha simmat 400fr. När jag hörde speakern säga min tid fattade jag ingenting, jag kunde verkligen inte ta in vad som hände. Jag var fullt upptagen med att försöka andas och inte spy i bassängen. Har nog aldrig haft så ont i kroppen. Inte på sjukt länge i alla fall. Jag trodde faktiskt jag hade misslyckats, och när Sandra kommer gåendes (så fort en höggravid kvinna kan) med världens leende fattade jag verkligen ingenting. Pers. Sex sekunder. På kortbaneperset. Det är jävligt häftigt. Så himla glad över att jag inte avanmälde mig som jag först tänkte. Så himla glad över att jag fick avsluta med ett stort fett pers på min bästa gren. Fy fan vad jag är bra.
 
Annars gick helgen ut på att varva egen simning med att coacha mina tekniksimmare. Väldigt stressigt emellanåt, men jag är superwoman och lyckades strålande bra. Det har jag fått bekräftat. Så ja, det var min helg i Varberg det. En minnesvärd sådan